PEP TALKING

Det var ett tag sedan sist. Ja, det är väl så att behovet av att skriva främst infinner sig när livet känns trögt och motigt.Under lång tid har jag känt det som om jag suttit fast,men till sist befriade jag mig och gav mig ut på okänd mark. Det ångrar jag inte en sekund även om det har svajjat rejält då och då under resans gång. Sakta men säkert har det i alla fall gått åt rätt håll. Jag är åter i fullt arbete sedan några veckor tillbaka. Jag har hittat tillbaka till lusten och engagemanget för mina studier och jag klarar av att fokusera och koncentrera mig igen.

Det är nu man vill att det bara fortsätter att rulla på i denna positiva anda, men dessvärre är det då det händer....igen! Nej, jag har inte fallit ner i hålet igen, men jag får passa mig för jag är fortfarande skör. Det behövs inte så mycket för att självkänslan, tvivlen,stressen,frustrationen och nedstämd-heten ska ge sig till känna.
Från att vara lovad fortsatt heltids-jobb fast på två olika arbetsplatser och utifrån det avstått en spännande möjlighet, så ändrades plötsligt allt till 2 arbetsdagar i veckan på  den arbetsplats jag varit den senaste tiden.Om det fortgår så någon längre tid så får det ekonomiska konsekvenser vilket stressar mig, men värst är nog känslan av att ha misslyckats, att ha backat tillbaka igen. Att jag sedan inte kan utnyttja min ofrivilliga ledighet till att arbeta på min framtid genom samtalsterapi IRL gör inte saken bättre. Jag tycker jag har försökt allt, men det verkar vara lögn i helvete att få någon att vilja gå i terapi hos mig. Lätt att börja leta fel på sig själv i en sån här situation, fast jag någonstans vet att det inte är sant och att det bara förgör att tänka så.

Att hålla siktet på det goda i livet känns inte helt lätt just nu måste jag medge, men jag ska göra mitt bästa. Det finns ju trots allt så mycket underbart att glädjas åt.
Jag trivs som fisken i vattnet i min lägenhet. Jag känner mig fri och lycklig över att få rå mig själv.
Jag har tre fina barn och två små gull-ungar till barnbarn. En snäll och hjälpsam mamma (hmmm pappa är också snäll, men...) en go syster, många fantastiska vänner och så har jag mött kärleken på nytt.
 En riktigt härlig man med mycket humor, ömhet och ett otroligt stort hjärta till sina medmänniskor och till mig förstås.Det där med att beskriva känslor gör jag ju bäst i diktform, som ni vet, så håll utkik så bjuder jag nog snart på någon dikt jag skrivit till honom. Hmmmm.....tänk, jag tror jag har lyckats vända min pessimism en aning. Att låta sig svepas in i kärlekens rus är förtrollande skönt. Stannar nog här ett tag och fortsätter tanka positivism. Snart är jag  redo att återigen  finna nya vägar till att "fånga in" människor som behöver en god lyssnare, någon som kan hjälpa dem att nå dit de vill mm mm. Jag kommer att lyckas, men tar ändå tacksamt emot tips på vem/vilka som kan tänkas behöva/vilja gå i kognitiv samtalsterapi.Nu vänder det!